Film/Tv

The Naked Gun är en film så obeskrivligt korkad och dum att om man inte är observant så skulle man kunna missa att den är väldigt smart.

Storyn bör vara välbekant. Men ens om den inte vore det så skulle jag inte ägna en rad åt att beskriva den. För vad vore poängen? Även om filmskaparna uppenbarligen strukturerat rullen med omsorg – tro mig, det behövs i effektiva komedier – så är inte berättelsen poängen här. Det enda manusförfattarna var intresserade av var att ta oss från den ena dumheten till den andra.

Filmen släpptes 1988 och har sedan dess varit en av hörnpelarna i parodigenren. Till skillnad från den skit som kallas parodier nuförtiden – ni vet precis vilka filmer jag menar – så begick The Naked Gun inte misstaget att bara parodiera enskilda scener. Istället hittade den sitt stoff i genren som sådan. De flesta sekvenserna kan man inte koppla till någon särskild scen i någon särskild snutfilm, utan snarare till scener som vanligtvis dyker upp i alla snutfilmer. Inte konstigt att filmen leker så mycket med klichéer och våra förväntningar.

Skämten i The Naked Gun är fortfarande roliga. Detta skiljer den från skämt i exempelvis Meet the Spartans. Där den senare filmen uteslutande ägnar sig åt populärkulturella referenser som redan börjat bli bortglömda, ägnar sig The Naked Gun åt att omsorgsfullt plantera sina idiotier. Handen på hjärtat, kan någon förutse att en tiger kommer springa in på basebollplanen och bita ihjäl en spelare? Eller att en annan spelare plötsligt tappar sitt huvud?

Inte för att filmen i sig vet om att den skall vara rolig. Skådespelarna avslöjar inte för en sekund att de försöker locka oss till skratt, varför de lyckas. Och rullen ser från första till sista ruta ut som en… tja, kanske inte en proffsproduktion, men åtminstone som ett avsnitt ur valfri polisserie från 80-talet.

Det går inte att förneka att mycket kärlek och omtanke gick åt till att prestera The Naked Gun. Men så blev den ju också en av världens roligaste filmer.

Filmen börjar med att 11-åriga Paloma låter oss veta att hon tänker ta livet av sig på sin 12-årsdag. Hemsk tänker ni. Jo, det gör ni.

Men ni har fel. Det är inte hemsk utan vackert och franskt!

Paloma bär konstant med sig sin filmkamera för att dokumentera sin sista stund på jorden. Hon filmar sin överklassfamilj, sig själv och madame Michel. Madame Michel är husets portvakt. Hon är en ”kortväxt, ful och småfet” änka som utstrålar tråkighet på samma sätt som Kissie utstrålar dåligt omdöme. Men vad gömmer sig bakom dörren i hennes lägenhet?

En dag flyttar den japanska herr Ozu in i huset och redan i den första scenen med honom känner jag att han är något speciellt. Jag vill krypa in i filmen och ta del av hans kunskap och erfarenheter.

Herr Ozu blir som en länk mellan Paloma och madame Michel.

För mig finns ett stort problem med filmer av det här slaget. Jag har alltid alldeles för lite att säga om dem. Dåliga filmer kan jag ösa skit över i evigheter, men när det är så här bra blir det liksom bara tomt. Allt jag kan säga är att det är skitbra. Varför? För att jag får en fantastisk känsla i bröstet och glömmer dator och iPhone för ett tag.

Filmen släpps på dvd av Studio S Entertainment den 16:e mars

Pris ske gudarna att det görs filmer som Black Swan. Här har ni en rulle som kastar sig ned i det mänskliga hjärtats alla mörkaste skrymslen, och som gör det med en passion och intensitet som gör Tchaikovskys  musik rättvisa. Detta, kära läsare, är ett drama som förkläder sig i psykologisk skräck och sedan stampar gasen i botten. Återhållsamhet är inte Black Swans modus.

Nina Sayers (Natalie Portman) är ballerina. Hon tränar, tränar och tränar. Varje rörelse finslipas intill perfektion. Hon är en av dem som skulle kunna vara intressanta för huvudrollen i demonregissören Thomas Leroys (Vincent Cassell) uppsättning av Svansjön, men Leroy hävdar att hennes tekniska perfektionism är ett hinder. Nina är helt klart en underbar version av den vita svanen – elegant och graciös – men kan hon visa upp den frisläppthet och passion som krävs för den svarta? Tvivlen hopar sig i hennes och regissörens sinne. Samtidigt dyker en ny ballerina upp (Mila Kunis) som är precis så frigjord och farlig som rollen kräver.

Det låter säkerligen som ett klassiskt bakom scenen-drama, men här finns ytterligare en liten detalj: Portmans karaktär håller på att bli sinnessjuk. Ju närmare premiärdatumet hon kommer desto mer lider hon av hiskeliga vanföreställningar. Hon får sår på kroppen. Ser märkliga saker i speglar. Och verkar lida av en del hallucinationer som ligger så pass nära verkligheten att… tja, vem kan egentligen säga vad som är vad?

Vad jag gillar med Black Swan är dess intensitet. Fokus ligger helt och hållet på Ninas kollapsande värld. Tonerna är mörka. Regissören Darren Aronofsky pumpar upp Tchaikovsky-musiken till 11 och låter sedan ett sjuhelvetes melodrama utspela sig inför våra ögon. Han besparar oss väldigt lite: hela filmen är inspelad med handburen kamera, och Aronofsky tycks formligen trycka upp den i skådisarnas ansikten. Och Portman, Cassell och Kunis gör ett ypperligt jobb med att skapa ett slags miniatyrhelvete i sina karaktärer.

Black Swan är en film man ibland vill rygga bort från. Det ruvar en mängd känslomässiga trauman i den, och några sekvenser av fysiska plågor som får det att rycka till i kroppen på en. När rullen väl är över är man tacksam att man har sitt eget elände att återvända till. Ninas vill man inte ta del av.