Spel

You are currently browsing the archive for the Spel category.

Truth or Lies – PS3

Truth of Lies är partyspelet där du ligger risigt till om du ljuger, för då avslöjas du bums!

Spelet går nämligen ut på att svara på olika obekväma eller kluriga frågor, och om du svarar sanningsenligt får du poäng. I början av spelet får man därför kalibrera sin profil genom att svara falskt på tre frågor och sant på tre. Man svarar självklart i en mikrofon så att det här superintelligenta spelet ska kunna avgöra sanningshalten i dina ord och därefter ge dig din dom.

Det enda problemet är att det här inte ÄR ett intelligent spel och pricksäkerheten i bedömningarna blir därför ungefär samma sak som om en apa hade suttit och kastat bajs omkring sig, och den som blev träffad hade anklagats för att ljuga. Jag tror faktiskt till och med att den här spelidén kom till just när en apa ägnade sig åt tidigare nämnda aktivitet. Det stod mellan två alternativ: ett spel som funkar och ett som inte funkar och tyvärr träffade bajsapan det senare alternativet.

Jag är ledsen, men jag har verkligen inget mer att säga, för efter att ha försökt kalibrera om ytterligare en gång och mer än hälften av resultaten ändå blev fel gav vi upp det här spelet efter 45 minuters spelande.

Det är föga överraskande för mig att det här spelet kommer från THQ, samma spelskapare som gav oss WWE Smackdown VS Raw. De kanske borde se över sina bajskastande apor och stoppa in en bläckfisk som får välja spelidéer istället.

Tags: , , , , ,

Dead Nation (PS3)

Hjärndöda massor släpar sig fram i nedbrutna, sunkiga stadsmiljöer och sprider död och sjukdomar kring sig. Man står emot dem, till synes helt ensam.

Inledningen ovan får er kanske att tro att jag skall recensera känslan av att se sina medborgare gå och rösta på Fredrik Reinfeldt i valet tidigare i år, men det handlar snarare om Dead Nation – ett spel till PlayStation 3 som funnits tillgängligt för 120 kronor sedan 1 december.

Spelet är renodlad action. Man skjuter sig igenom 10 nivåer av odöda fiender. De senare utgörs utav ett tjugotal olika sorters zombiesar, vilka anstormar en i rent hiskeliga mängder (och, om man är Left 4 Dead-lirare, får en att hallucinera att man hör Horde-musiken: BAAA-DAAAA-BAAAAAAAA!).

Blodsplattrandet är totalt. Det finns dock ett strategiskt inslag i slakten: om man lever eller dör beror i stor utsträckning på om man väljer rätt vapen och hanterar sin omgivning på rätt sätt. Att hitta ett hörn att ställa sig i för att begränsa antalet håll man kan bli anfallen från är ofta det bästa att göra (vilket lett till att speltillverkarna sett till att man oftast blir anfallen när ingen sådan möjlighet finns till handa). Att sätta igång bilalarm för att distrahera fienderna är ett annat.

Det är ett snyggt spel. Allting ses ur ett ovanifrån-perspektiv, och även om grafiken inte är nyskapande så är det väldigt vackert att titta på. Ljuseffekterna, i kombination med detaljrikedomen, lär ingen bli besviken på. Vidare har vi de serietidningsliknande mellansekvenserna som sätter stämningen bra och dessutom för berättelsen vidare. (Storyn handlar om att hjälten/hjältinnan försöker hitta ett botemedel, men jag tror inte att någon bryr sig nämnvärt.)

Mellan banorna får man se hur världens alla länders spelare ligger till. För vi har ju inte nog att tävla om och vara osams kring. USA ligger etta och har, i skrivande stund, rensat cirka 50% av sin zombiepopulation, medan vi i Sverige inte ens nått 20% men ändå kan vara stolt över sin sjundeplats. Man kan spela antingen vanligt singellir eller i multiplayer med andra; det senare kräver nya strategier för överlevnad.

Min reaktion? Det är ett klart underhållande spel, även om det känns lite repetitivt. Nivåerna är utmanande, men framför allt KUL. Och mer än så kräver jag inte av något spel.

Att förneka att Call of Duty-serien vuxit sig riktigt jävla stor på senare tid är att ta i underkant. Förra årets försäljningssuccé, Modern warfare 2, såldes i 4, 7 miljoner exemplar de första 24 timmarna och nådde senare över en miljard i sålda exemplar. Men, spelet möttes av blandade åsikter. ingen kan förneka att spelet gjorde succé pengamässigt, det blev lanserat genomtänkt och ordentligt. Spelmässigt var dock annorlunda. Supporten efter spelet släppts var löjligt frånvarande och buggar ignorerades fullkomligt. Obalansen i spelet var tydlig och fuskandet blev bara större och större desto längre tiden gick, utan att vare sig Activision eller Infinity Ward gjorde ett uns av att försöka fixa till det som uppenbarligen var fel. Känslan av ”Äsch, vi har redan sålt så mycket att vi skiter i detta nu” var påtaglig. Ett stort missnöje och en hatkärlek till spelet ligger som ett moln över spelet som det är nu. Activisons VD gjorde det inte bättre med alla uttalanden och det såg mest ut som om han hade ett personligt korståg där fienden var de faktiska spelare som köpte spelet och hans eget mål var att vinna priset som Årets Internetarsel, en titel som många kommit nära men aldrig riktigt nått fram till.

Nu har precis nästa spel i Call of Duty-serien släppts kallat Black Ops och som den spelande och vågade cyberastronaut jag är, gav jag mig i kast med denna best, trots mina betvivlanden över att verkligen köpa spelet då deras tidigare spel som jag nämnde ovanför fått så lite uppmärksamhet efter lanseringen från dess utvecklare. Men nyhet efter nyhet gjorde att jag sakta insåg att detta spel kanske kan rätta till allt det som var så fel med Modern Warfare 2.
Spelet skiljer sig mot dess föregångare genom att dom implementerade dedikerade servrar istället för matchmakinglösningen IW.net vars effekt gav ett lidande som närmast bara kan beskrivas som AIDS och ebolavirus i kombination. Med dedikerade servrar kan fusket lättare tas itu med. Istället för att behöva genomlida en match där fuskare uppenbarligen och ohämmat glider runt och sätter headshots som en lättsam dag på stranden kan nu botas genom att man som admin sparkar dom till månen där dom hör hemma(det finns inget syre på månen, det är det jag menar, annars verkar månen rätt rolig att åka till. Ring mig NASA om ni började titta snett på min astronautansökan så kan vi reda ut eventuella missförstånd). Ett stort framsteg mot vad som tidigare användes alltså. Dock så bör det nämnas att det inte är samma utvecklare längre, inte för att den tidigare utvecklaren gjort ett sämre spel i grund och botten, utan snarare för att den nya utvecklaren lyssnat mer på dess kunder, spelarna. Detta gav mig också ett intryck av att detta spel gjort sig förtjänt av ett inköp och att supporten efter lanseringen skulle märkas.

Så, hur är spelet då? Ingen jättestor skillnad mot Modern Warfare 2 faktiskt rent spelmässigt. Det som skiljer sig är nya killstreaks, nya vapen och nya banor. Speciellt nya banor i multiplayer tar jag gärna emot då dom är större. En av de saker jag irriterade mig på i MW2. Den som designade och godkände banan ”Rust” borde skjutas långsamt. En sak som dock finns kvar som inte är nytt, är spawnsystemet. För i helvete, vari ligger logiken att när jag dör så ska jag få börja direkt framför min fiende så han lätt bara kan trycka på sin musknapp och döda mig igen? Eller tvärtom. Igår fick jag börja 3 gånger några meter från en annan kille som plockade mig varenda gång utan att jag ens hann reagera. Skärpning på detta Treyarch, det var idiotiskt förut och det är lika idiotiskt nu! Den person som designade och godkände det borde få skjutas snabbt, inte långsamt.
Du samlar även nu en slags valuta som istället för att nå upp till en viss level för att få ett vapen så köper du nu loss det vapnet för den valuta du samlat ihop. Vissa vapen räcker dock fortfarande att du når upp till en viss nivå för att ens ha tillgång till dom. En enkel och uppskattad lite grej. För att samla ihop så mycket valuta som möjligt kan du även spela Wager-matcher. Ett spelsätt där du satsar pengar och vinner du får du mer pengar, men förlorar du, ja, då förlorar du det du satsat.

Jag vill sluta prata multiplayer nu känner jag, aningens för tidigt men jag vill börja skriva om singleplayerkampanjen. Oh fyfan. Jag säger det på en gång, den är ruskigt jävla bra. Så, där har ni det. Köp spelet för singleplayer även om ni inte gillar multiplayer. Där storyn i Modern Warfare 2 kändes osammanhängande och fragmenterad är den istället här fullkomligt medryckande och genomgående. Man börjar med Mason, en specialsoldat som blir förhörd av okänd person och där Masons tillbakablickar får oss att spela de uppdrag han berättar om. En sak som dom verkligen lyckats med är ansiktsuttrycken hos de karaktärer du spelar med. Dom är så övertygande och man tämligen ser deras tankar när dom pratar och blickar dom ger en. Lysande!
Jag vill inte avslöja för mycket om berättelsen som Mason går igenom utan ni får uppleva den själva men tro mig när jag säger att det kommer vara den bästa fps-berättelse 2010/2011 som ni kommer uppleva.

Just nu dras multiplayer med barnsjukdomar som omotiverat lagg, både nätlagg och grafiklagg. Treyarch har sagt att dom arbetar stenhårt med att lösa detta och ett tecken på detta är att dom redan släppt en patch som verkar ha löst större delen av problemen iallafall, även om det kvarstår. Jag vill avsluta med att säga att jag tvivlade hårt på Black Ops och hade inte alls tänkt att köpa det, men blev sedan övertalad av några vänner och just nu, ångrar jag mig inte en sekund, trots de tidiga laggproblemen. Det enda som är synd är att vi som datorspelare idag börjar vänja oss vid att vi får en icke klar produkt i våra händer när vi köper den. Så ska det inte vara, vi förtjänar mer respekt än så, men ett sakta förlåt kommer infinna sig desto mer patchar som kommer, det lovar jag. Tänk bara på det tills nästa gång.. ok?

P.S. Glöm för bövelen inte att spelet har ett gyllene Zombie-läge.. men säg inte till någon att jag nämnde att man kan spela som JFK, Nixon, McNamara och Fidel Castro… D.S.

Detta spel testades på en PC. Fuck Yeeeargh!

Tags: , , , , , ,

Om jag skulle välja ut en sport som är den töntigaste någonsin skulle jag inte välja någon av de töntiga sporter ni tänker på. Jag skulle välja wrestling.

Wresting har på något sätt lyckats bli skitstort, men det är ju ingen riktig sport, allt är ju på låtsas! Det är dåliga hillbilly-skådespelare som klär sig som transor och gillar dålig metal. De stampar i golvet varje gång de slåss för att det ska låta mycket. Allt det här fattade jag redan när jag var en liten parvel som såg wrestling för första gången. Fejk! Skulle en wrestling-stjärna gå upp i ringen mot en riktigt ultimate fighter skulle det bli slarvsylta av dem tio gånger av tio, och det skulle jag vilja se!

När jag satte mig ner för att spela WWE Smackdown vs RAW 2011 hade jag därför inte speciellt höga förhoppningar. Jag tänkte mest att det kunde vara kul med ett fightingspel, något jag inte ägt på fyra år och då lämnade tillbaka det efter två dagar för det var så tråkigt. Jag är med andra ord ganska svårflörtad när det kommer till denna typ av spel och ni kan ju hålla det i tanken när jag nu kommer in på vad jag faktiskt tycker om spelet.

Varje match börjar med långa intron när dessa anabolasvulstiga ”stjärnor” som jag aldrig hört talas om dansar sig fram till ringen med smattrande metal i högtalarna samtidigt som riktiga arkivbilder rullar på jumbotonen bakom dem. Detta kan man lyckligtvis hoppa över och istället komma direkt till pudelns kärna, själva fightandet.

Jag har läst att många tyckte att kontrollerna var dåliga i det förra spelet i serien, men att det nu har förbättrats avsevärt. Det skrämmer mig en smula då jag tycker att kontrollerna är de segaste någonsin. Jag avskydde WWE Smackdown vs RAW 2011 de första tre matcherna jag spelade. Visst, jag vann men det gjorde jag genom att trycka på samma tre knappar om och om igen. När jag sedan kom in i hur kontrollerna funkade lite bättre blev det mycket roligare! Jag slogs med stolar, kastade mina motståndare genom bord och smällde ner dem i golvet så ringen skakade. Till och med någon som jag som föraktar wrestling så mycket kan alltså underhållas av spelet.

WWE Smackdown vs RAW 2011 är inte ett snyggt spel och visuellt förväntar jag mig mer av ett spel till PS3. Story mode är så dåligt att jag bara försöker göra det absolut nödvändigaste för att ta mig vidare till nästa match. När man slåss backstage slåss man dessutom på samma löjliga wrestlingsätt som man gör i ringen. Kunde det inte fått vara lite riktigt slagsmål där? Det känns som om story mode bara är ihopkrafsat för att man ska få göra något mer än att bara slåss, men för mig känns det bara onödigt. Lite kul dock är att man samlar poäng som man kan använda till att förbättra sin karaktär med.

Summan av kardemumman är att jag helt klart inte är rätt målgrupp för WWE Smackdown vs RAW 2011, men finner ändå matcherna ganska underhållande. Att under en förfest med några kompisar köra tag team och mosa varandra med de klassiska fula wrestling-movesen kan jag tänka mig är roligt, men i övrigt är det här ett spel för inbitna wrestling-fans.

Tags: , , ,

Det låter som en filmtitel, men det är en genialisk reklamkampanj!

I Stockholm finns just nu en virtuell MINI, en bil alltså för alla som är totalt ointresserade av bilar (till exempel jag som inte hade vetat vad en MINI var om jag inte sett the Italian Job). Bilen är med andra ord inte riktig utan bara en prick på en karta. En prick som rör sig. Det är nämligen så att en massa människor tävlar om att ”köra” den här bilen. Det gör man genom att komma i närheten av den och ”ta” den från den som ”kör” den just då. Den som ”har” bilen klockan 15.00 på söndag vinner en riktig MINI.

Låter det krångligt? Det är det egentligen inte. Kolla här

Jag baserar betyget på idén eftersom jag själv inte testat appen ännu. Jag har laddat ner den och försökte knycka bilen när jag satt på tunnelbanan på väg till jobbet i onsdags. Jag åkte dock in i någon form av radioskugga när jag passerade den så jag misslyckades. Däremot funderar jag på att ta mig en springtur i stan på söndag.

Är ni med?

Tags: , , ,

Catapult Madness

Idag laddade jag hem det kostnadsfria spelet Catapult Madness till min iPhone.

Det finns tydligen en bakgrundstory av något slag, men jag bekymrade mig föga med den utan kastade mig istället in i själva spelandet. I princip går det hela ut på att man, från en belägrad medeltidsborg och medelst en katapult, skall slunga ut människor så långt som möjligt. Ju längre de kommer, desto mer pengar får man. (Jag ångrar lite att jag inte studerade den där bakgrundsstoryn – det hade faktiskt varit intressant att få reda på hur i helvete det där hänger ihop.)

Hursomhaver. Målet är att man skall lyckas slunga en stackars sate 50 000 meter. För att uppnå detta måste man ta de pengar man intjänat och förbättra katapulteffekten. Detta kan bestå i så pass enkla saker som att man uppgraderar maskinen, eller kanske ger de utslungade jävlarna lite bönor så att de fiser i luften och därmed får mer sprängkraft. Rätta mig om jag har fel, men var inte även Leonardo Da Vinci inne lite på fisarnas förlösande kraft när han konstruerade sina katapulter? Jag vill tro det i alla fall.

Spelet är vansinnigt beroendeframkallande. Det är roligt att köpa nya finesser och allt är dessutom färgglatt och musiken är heroisk och…

Sedan inser man blåsningen. Det är väldigt lite spelande i Catapult Madness. Allt man gör är att uppgradera sina grejer och sedan skjuta ut gubbarna. Visst, man får själv välja när man sedan detonerar bomber eller fiser eller svingar trollstaven för att flyga snabbare – men faktum är att man lika gärna kan göra alla de sakerna inom de fem första sekunderna av spelet och sedan bara låta gubben flyga i flera minuter. Jag skojar inte – jag spelar faktiskt samtidigt som jag nu skriver detta, bara genom att trycka igång banan så fort jag hör att gubben kraschat.

Trots denna jättebrist i spelmekaniken får jag ändå säga att Catapult Madness rekommenderas. Det är ju, av någon oförklarlig anledning, beroendeframkallande. Och helt gratis.

Vanquish – PS3

Du är Sam Gideon, en agent med en superrustning Iron Man skulle bli avis på. Du behöver inte kånka runt på en massa tunga vapen för du har ett supervapen som automatiskt förvandlar sig till ett av tre valda vapen. Ledsnar du på något av de tre du har för tillfället finns det massor av andra vapen på din väg att byta till. Har du något favoritvapen? Då kan du uppgradera det om och om igen tills det är totally awesome fucking yeah!

Men är Sam inte något mer än en grymt cool krigsmaskin då?

Jo, han är en manly man som konstant har kukmätartävling med Överstelöjtnant Robert Burns där de lyckas få in minst fyra varianter av ordet ”fuck”, (fuck, mother fucker, fuck me och fuck off) jag kan ha missat något i all heshet a la Christian Bales Batman. Ni vet sådär som karlar pratar. Han tar dessutom vara på varje chans att tända en cigg, till exempel i skydd bakom en vägg under en galen eldstrid.

Vanquish är alltså ett fett actionäventyr och storyn är det gamla vanliga. Galen och osympatiskt sävlig ryss hotar att döda en massa folk. Spelar det någon roll att vi sett det förut? Nej, inte alls! Storyn är en petitess i sammanhanget, det viktigaste är att man får skjuta och spränga sina fiender oavsett om de är små, stora eller skitstora. Oavsett om de är på marken, i luften eller i taket. Bam bam bam! Explodera ska de.

Det bästa med Vanquish är att det är action rakt igenom, och det är bra action. Dina fiender är inte hjärnlösa bots som bara springer rakt på. De tar skydd, flankar dig eller till och med rusar fram till dig och står till dig ut av helvete. Det har de dock inget för för direkt efter det sparkar du huvudet av dem. Det finns storslagna bossar som matar raketer, bomber och laserstrålar som spränger bort det skydd du sitter bakom, och det känns riktigt tillfredsställande när man tillsammans med sitt team lyckas sänka dem. Att kasta sig fram ur skydd och i bullet time glida på knäna in under en koloss och avlossa raketgeväret ger en härlig kick!

Det finns dock ett par dåliga saker med spelet också. Dels så får Gideon göra för mycket saker själv. Under flera filmsekvenser sitter jag och känner att ”det där vill ju jag göra, släpp in mig!”. Och sedan tar det roligt slut lite för fort. Ja, det enda dåliga är alltså att man vill ha mer, och det är ju verkligen inte dåligt i sig.

Även om det tar slut lite fort den här gången vågar jag nästan lova att det här inte är sista gången SEGA ger oss Sam Gideon.

Giddy up!

Tags: , , , , , ,

Robot Unicorn Attack

Jag vet inte om man som heterosexuell kan komma undan med att beskriva någonting som ”bögigt”, men jag måste helt enkelt ta risken. Adult Swims spel Robot Unicorn Attack till iPhone är nämligen det bögigaste spel jag någonsin spelat.

Allt är mycket enkelt. Du är en robotenhörning med regnbågsman som galopperar fram i en värld uppe i molnen över berg bevuxna med rosa gräs, med regnbågar och delfiner som hoppar jämsides med dig. Ditt mål är att komma så långt som möjligt och på vägen fånga små älvor, och krossa stjärnor som är i vägen, med ditt horn. Allt detta ackompanjeras så klart av Erasures hit Always. Kom nu själv och säg att det inte är bögigt.

Hur som helst så älskar jag Robot Unicorn Attack! Det är enkelt gjort, man kan bara hoppa eller göra ”tjurrusningar”, springer vanligt gör enhörningen själv, och jag har flera gånger hållit på att missa att gå av tunnelbanan för att jag varit för inne i spelet. Melodin hänger dessutom kvar i huvudet hela dagen.

Jag visste inte ens att Adult Swim gjorde appar, men nu ser jag mycket fram emot att testa deras andra spel som till exempel Amateur Surgeon, 5 Minutes to Kill (Yourself) och Floater Pro. I det sistnämnda är man, om jag förstått saken rätt, ett lik som flytande ska ta sig fram på en bana i form av en flod.

Robot Unicorn Attack finns på app store för 22 spänn och det har väl alla som har råd med en iPhone råd med kan jag tycka.

Tags: , , , ,

High Noon

High Noon är ett spel till iPhone. Man ikläder sig rollen av en cowboy, och sedan kastar man sig in i pistoldueller. Duellerna går till som så att man väljer en motståndare – som alltså måste vara online någonstans i världen, detta eftersom spelet händer i realtid  – och sedan håller man sin apparat uppochned vid sidan om höften, precis som med en pistol. När man hör en klocka klämta gäller det att dra upp mobilen så snabbt som möjligt och skjuta på motståndaren. Detta kan vara småknepigt: på skärmen hoppar motståndaren runt, och det blir emellanåt ganska svårt att sikta på honom. Den som först lyckas åsamka tillräckligt med skada mot den andre vinner och får lite pengar.

Här finns modifieringsmöjligheter. För pengarna man tjänar när man knäppt någon kan man köpa nya kläder, nya vapen och andra attiraljer som på ett eller annat sätt kommer underlätta ens fajter. Som exempel kan man kasta mjölpåsar i ansiktet på sina fiender så att de förblindas i damm-molnet och därmed inte kan skjuta på en. Bara en sån sak.

Spelet är mycket vanebildande, och väldigt roligt. Så fort en duell är över vill man tampas mot näste man. Detta handlar inte bara om att man vill döda tillräckligt många för att gå upp i level, utan helt enkelt om att man har väldigt kul när man skjuter.

Mitt enda problem med spelet är att det inte alltid reagerar så snabbt som jag skulle önska. Jag kör förvisso på en 3G-lur, och är fullt medveten om att både 3GS och iPhone 4 är snabbare. Men likväl… när jag är uppkopplad via mitt WiFi-nätverk här hemma borde det inte finnas några uppkopplingsproblem.

I vilket fall som helst är High Noon ett roligt, snyggt och fräscht spel som redan gett mig säkert 1-2 timmars mycket underhållande speltid.

Alan Wake: The Signal

500x_alan_wake_the_signal[1]

Jag beundrade Alan Wake, Remedys skräckspel om en författare som dras in i en surrealistisk värld av skuggor, mörka hot och mardrömmar. Spelet bestod av 5-6 kapitel, och nådde ett slut som var tämligen tvetydigt. Finalen lämnade många av oss 1) kliandes våra huvuden och 2) hungriga efter mer.

I Alan Wake: The Signal fortsätter storyn. Eller inte. Det lilla problem jag har med detta extrakapitel är att här finns väldigt, väldigt lite berättelse. Alan verkar befinna sig i sitt eget undermedvetna. Där får han reda på att han måste följa en viss signal. Och det är hela storyn: som spelare följer man en signal åt ett visst håll. Das ist alles. Vart och varför? Vi vet inte.

Vad jag gillade med det ursprungliga spelet var just att det betonade sin berättelse – och karaktärerna – så mycket som det gjorde. I The Signal springer man mest runt som i vilken shooter som helst, utan att få några svar, utan att lära sig mer om The Dark Presence eller Bright Falls. Det är besvikande. Och det leder till ett ganska tomt extrakapitel, ungefär som ett avsnitt i en dramaserie där man känner sig frustrerad eftersom ingenting händer när så mycket kunde ha hänt.

Dock måste man understryka att spelet är lika snyggt som alltid. Miljöerna är mardrömslikt hotfulla, ljus- och skuggeffekterna lika effektivt atmosfäriska. Spelandet flyter på lika snyggt som tidigare. Det är inte illa.

Man önskar bara att man hade lite mer att spela för – för detta är inte en engagerande story.

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se

« Older entries § Newer entries »