I Den glade mytomanen, ett sällskaps- och partyspel från Bra spel, kämpar 3-6 personer mot varandra i slughet, snabbhet och lögnaktighet.

Det finns tre grenar. Den första heter “Falska svar”, och går ut på att man skall vilseleda sina motspelare genom att ställa en fråga och sedan hitta på två falska svar. De falska svaren läser man upp tillsammans med ett som är rätt. Om motspelarna gissar på något av ens påhittade svar så får man gå ett steg närmare målet. Annars får de gå vars ett.

Den andra grenen, “Tänka snabbt”, går ut på att man skall peka på en motspelare och säga ett substantiv – såsom apa. Då måste motspelaren säga ett substantiv som börjar på den bokstaven som ordet slutade på, och sedan skicka vidare igen. En ordkedja kan då bli: apa – android – djur – rumpa, och så vidare. Den som först tvekar, säger något som inte är ett substantiv eller bara råkar uttala något fel, får stå kvar medan de andra vandrar vidare.

Den tredje och sista grenen, “Berätta en historia”, är spelets verkliga mästarprov: här får spelaren tre ord – kanske zink, fläskpannkaka och påve – vilka sedan måste vävas in i en berättelse på ett givet tema (“När farmor körde stridsvagn in i riksdagshuset”). Berättelsen måste avslutas, och den får pågå i högst en minut. Om motspelarna luskar ut vilka de tre dolda orden är, då får de ta upp till tre steg. Annars får man själv gå vidare.

En runda Den glade mytomanen tar cirka 20-30 minuter. Spelreglerna är lätta att lära ut, och lätta att lära sig. Därmed inte sagt att spelet är enkelt: reglerna kräver imponerande tankemässiga krumbukter samt en stor portion snabbtänkthet och kreativitet.

Jag beskrev nyss “Berätta en historia” som spelets mästarprov. Det är nog sant. Hur roliga de andra momenten än är, så är det denna kategori som hänger över de andra. Det knyter sig lite lätt i magen på en när det blivit ens tur att ljuga ihop någonting; motspelarna skrattar och klappar händerna så fort de insett vad man fått för kategori. De är mer än redo att se en göra bort sig. Berättelserna – och ens försök att väva ihop dem snyggt – blir uppvisningar i osannolikt och ansträngt ljugande.

Hur roligt man har åt Den glade mytomanen beror förmodligen på vilka man spelar det med. Gissningsvis blir det roligare ju mer sinnessjukt och galet gänget är. Människor som inte kan skratta åt sig själva och sina egna misslyckanden bör förmodligen inte gå det när, såvida de inte är i behov av terapi som får dem att slappna av lite. Vidare gissar jag att spelet skulle kunna förlora sin charm ganska snabbt om man valde att spela det för mycket; för helkvällar med spelande räcker det nog med 2-3 omgångar. Men de omgångarna, kära läsare, kan eventuellt visa sig bli kvällens höjdpunkt.

1 comment on “Den glade mytomanen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *