Även ett fan av allt postapokalyptiskt börjar misstänka lite smått att marknaden är närmar sig… tja, om inte mättnad, så åtminstone ett tillstånd av belåtenhet.

Metro 2033 är ett spel för PC och Xbox 360. Det visar oss en framtid där allting har bombats åt helvete, sedan börjat rosta, och nu läcker. Jordytan är obeboelig efter ett atomvapenkrig (snabbt parentes: när skall speltillverkare fatta att Justin Bieber är den verkliga faran?), och mänskligheten har flyttat ned i Moskvas tunnelbanesystem. Det är dock inte bara det radioaktiva avfallet som håller folk borta från vidderna där uppe, utan även de muterade råttor och flygande gargoyles resulterat därav. Moskva är sig alltså likt.

Spelaren axlar rollen som Artyom – en av många som vuxit upp utan att någonsin se riktigt solljus. Efter en incident i metrot får han ett uppdrag: han skall ta sig till ett ställe kallat Polis och överlämna ett meddelande. Det blir en farofylld färd – full av mutanter och ondsinnade människor. Och naturligtvis saker som rostat och läcker.

Jämförelserna med Fallout 3 är oundvikliga, men ganska irrelevanta. Visst, spelen har en del visuella aspekter gemensamt, och de är förstapersonsupplevelser. Och atmosfären väger tungt i dem båda. Men Fallout var ett rollspel i en öppen värld; Metro 2033 är ett äventyrsspel som följer en klart och tydligt förutbestämd väg. Fallout 3 gav oss en uppsjö roliga vapen och situationer i en till synes oändligt detaljerad värld; Metro 2033 ger oss blott ett fåtal av varje i en värld där det mesta ser ut som allting annat.

Den variation spelet erbjuder består främst i att man som spelare kan välja två olika strategier för att ta sig ur specifika bekymmer: man kan SKJUTA sig ur dem, eller så kan man SMYGA sig ur dem. Båda har sin charm, men ett framgångsrikt smygande blir ofta så knepigt att man ger upp och skjuter hejvilt istället. Om inte annat så har spelet fått mig att förstå lite bättre varför folk beter sig som de gör i Skånetrafikens tysta kupéer.

Överlag gillade jag spelet. Men problemen är många. Först och främst är det ganska svårt. Jag har ingenting emot utmaningar, men tycker inte riktigt om att behöva spela om vissa moment flera gånger. I synnerhet inte när svårigheten till viss del består i att man har svårt att styra gubben, eller någon outgrundlig bugg hindrar en från att utföra vissa manövrar. För det andra känns det lite som om spelet ur en storysynvinkel aldrig blir mer avancerat än Ta Dig Från Punkt A Till Punkt B. Inga roliga pussel eller tankenötter alltså. Och storyn är ett skämt – vi får i princip inga av de förklaringar vi önskar oss (vilka är The Dark Ones, varifrån kommer de och VAD VILL DE?). För det tredje är AI:n genomkorkad och… ja, jag kan hålla på ett tag.

Anledningarna till att jag gillade det då? Främst att det har ett märkligt driv. De individuella sekvenserna blir på något sätt spännande, och man vill veta vart det hela är på väg; att slutklämmen uteblir, vilket jag nyss nämnde, är ju ingenting som besvärar en förrän man kommit dit. Atmosfären är genomtät och spelet är snyggt designat, även om lite mer variation inte hade skadat. Och så är jag ju något av ett fan av allt postapokalyptiskt.

1 comment on “Metro 2033”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *