Randy evaluates Sweden

I dokumentärfilmen Randy evaluates Sweden så lär vi känna Borlänge, men även amatörmusikern Randy. Randy, som kommer från Brooklyn, blir en dag kontaktad av ett Svenskt filmteam. Han blir tilldelad en flygbiljett, en kameraman (regissören Mattias Olsson) men även uppdraget ”Ta reda på vad som utmärker Sverige, och vad det egentligen är för ställe”. Randy är till en början väldigt entusiastisk, och det är även jag – För idén att skicka en introvert amerikan som hyser en förkärlek till ukuleles och inte kan någonting om Sverige till just Sverige är briljant, i all sin enkelhet.

Randy landar på Arlanda. Han åker med Arlanda express in till Stockholm Central, och väl där börjar han fråga förbipasserande om var han bör bege sig för att hitta det som utmärker Sverige. Han blir tipsad om Skansen, ”The Swedish skärgården”, men även avrådd från att besöka Stureplan av en arg industriarbetare från Eskilstuna (reprezent!), because the industriarbetare från Eskilstuna has nothing in common with those brats på Stureplan. En av de tillfrågade varnar även Randy för staden Borlänge.

Några timmar senare stiger Randy av tåget i ett vinterhärjat Borlänge, och det är nu utvärderingen av Sverige, men även problemen med själva dokumentären börjar.

Det är tyst långa stunder. Man får följa med Randy på planlösa promenader på gatorna i Borlänge, och vi får även se när Randy sitter på en buss och spelar ukulele och sjunger Jason Mraz-liknande sånger. Han röker en cigg utanför en bingohall tillsammans med en gammal tant. Det händer inte så mycket, det hela känns platt. Man kan dock inte klandra Randy för alla snedsteg i den här dokumentären, det är lika mycket upp till filmaren och regissören (Mattias Olsson) att göra den här filmen till någonting som skulle kunna vara någonting som är så mycket bättre, för Randy är inte världens mest lättsamma person, utan han är närmare en introvert drömmare än ett utåtriktat, socialt geni.

”Man går inte till folks hus och säger att man vill prata lite. Det gör man inte i USA heller” säger en dam till Randy, innan hon slänger igen dörren framför honom. Detta får Randy att dra paralleller till människorna på Manhattan. Han ser samma hårdhet i Borlänge som han ser på Manhattan, och detta eskalerar i sin tur till att Randy sitter själv i en busskur och gråter. Att han gråter får vi inte se i rörlig bild, detta är någonting som han i efterhand visar upp på egna stillbilder.

Randy används mer eller mindre alltid som ett verktyg som befinner sig på fel arbetsplats. Tänk dig att du är en bilmekaniker, och att du ska fylla på luft i ett bildäck, och att du använder dig av en cykelpump. Det ger ungefär samma effekt att kasta in ukulele-Randy på ett ”Upptäcka Sverige”-äventyr. Det når inte riktigt ända fram, och det hela känns konstlat. Randy är inte rätt man för jobbet.

Det bästa med den här dokumentären är SSAB-arbetaren som mer än gärna pratar om ”THE SWEDISH STEEL”, hälsningarna från Sverige och att lyssna till de förbipasserande på Stockhom Central om vad de tycker det är som utmärker Sverige.

Trots de tysta stunderna, Borlänge som tv-upplevelse och en ganska vilsen amerikan så ger jag den här dokumentärfilmen 3 av 5. Cool idé, men det kunde vara så otroligt mycket bättre.

Kuriosa:

Mitt i ett av de tråkigare partierna i filmen så började jag spåna på alternativa filmtitlar till Randy evaluates Sweden. Detta är vad jag kom fram till:
* Den introverte ukuleleterroristen

* Var fan är all the loving people?

*En amerikan vilse i Dalarna

Randy evaluates Sweden finns på SvtPlay t.o.m 15 Februari.