Ikea har varit uppe på tavlan nu den senaste tiden efter ett ganska tunt reportage av uppdrag granskning. Självaste reportaget ger jag ett par blanka fan till men reaktionen den skapade intresserade väldigt. Det var just att journalister efteråt skrev krönikor i stilen med ”I Sverige får man inte tala illa om Ikea”. En utmaning, I presume, för här på tack som fan så FÅR vi faktiskt säga illa om lite vad vi vill. Och därför har ni här nu min ärligaste åsikt och recension utav Ikea.

Det känns inte som det behövs någon närmare introduktion till Ikea, men jag gillar att läsa mina egna ord så ni får helt enkelt följa igenom det ändå.

Ikea är ett möbelföretag som gjort succé på att tillverka och försälja billig ”skit” för hemmet under kreativa namn som ”Pär, Göran, Matta”. Företaget startades av Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd 1943 och omsätter idag ca; 211 miljarder kronor från sina 313 varuhus i 37 länder.

Ikea är lite som vad Viking Line skulle vara om det var landbaserat och utan alkohol. Dansband och velour möter masskonsumtion och köttbullar i en obekvämligt bekväm reality serie som lite får en att vilja byta kanal till melodifestivalen. För Ikea måste ändå vara den minst inspirerande inredningsbutiken, eller t.om konceptet som existerar. Butikerna är inreda efter någon sort minimalistisk maximalism, vilket slaktar ner konceptet av de båda till någon sorts ”zombie-rusning”, där det gäller att följa linjen till kassan och plocka med sig så mycket överflödigt skit som armarna når åt. De har ju förfan på riktigt en ”gå här” linje.

Ikea är shoppingmanin och flerbarnsfamiljens kungarike där kundvagnen får agera kungatron, färgglad påse kungakrona och lagarna är enkla. Få med dig så mycket hem som möjligt så du slipper komma tillbaka inom den närmaste framtiden. För ingen vill spendera sin söndag på Ikea med skrikande barn och skrikande par. Men man gör det ändå, för det är i slutändan bekvämt att kunna handla en soffa och en stekspade på samma plats. Tid är pengar och pengar är en bra anledning, och kanske det mest lockande idén med Ikea, det är billigt. När du handlar på Ikea så får du inget unikt, hållbart, eller kärleksfullt hem, men du får en helt okej soffa, till priset av en värdelös soffa. Det får man väl ändå se som en fair deal? (otroligt många engelska låne-ord idag, vad handlar det om egentligen?)

Jag gillar Ikea, jag gillar Ikea med anledning till att de har lyckats ta patent på svennen. Inget är svenskare än Ikea, det är den empiriska kulmen utav vår kultur. Hjärnbalken och hjärtat av vår nation. (Jag ska sluta referera nu) Men det är en hatkärlek. När jag har arbetat ihop pengar till att köpa mig en möbel så vill inte jag behöva arbeta ihop möbeln också. Idén av att bygga min egna möbel efter ha spenderat en hel dag på Sveriges största samlingsplats för äktenskapsproblem och de mest populära namnen från 60-talet tilltalar inte mig. – Men jag, ni, och den resterande svenska befolkningen, (som ännu inte lärt sig att läsa tack som fan), gör det likförbannat ändå.

Det är svårt att bedöma Ikea som affär för den är så mycket saker, den är bonnig, den är frustration objektifierad, den är billig, den är bekväm, den är det lätta valet. Den är Sverige, och det är exakt vad de säljer. Svensk kultur ligger där på Ikea upphuggen och inplastad för 99 kr/paket, den ligger där den hör hemma och där den skapades. (Ledsen om jag poppade bubblan SD, kanske kolla in om att söka jobb på Ikea istället? De har ”svenska” köttbullar också.)

Ikea får 3/5 av mig. Ingvar Kamprad får 4/5. Svensk kultur får 0/5.

Tack.. som.. fan Ikea!

/David.