På kvalitetsspektrumet vet jag aldrig var jag har Nicolas Cage. Han pendlar konstant mellan att vara mycket bra och att vara usel. Vad som får mig att beundra honom en smula i alla situationer är att han inte verkar bry sig särskilt mycket om just kvalitet; han angriper alltid sina roller med samma frenesi och tycks skita i resultatet. Han leds av någon absurd passion vi andra inte alltid kan förstå, varför han blir oefterhärmlig.

Nu, i Disney och Jerry Bruckheimers uppdaterade version av The Sorcerer’s Apprentice, spelar han trollkarl. Den enda reaktion man kan ha på det är: “Varför inte?”

Storyn: På 700-talet hade ärkemagikern Merlin tre lärljungar, spelade av Cage, Monica Bellucci och Alfred Molina. Tillsammans kämpade de mot den ondskefulla häxan Morgana. Molinas karaktär förrådde dock de andra och övergick till Team Morgana. Merlin dog. I desperation stängde Belluccis karaktär in sig själv och Morgana i en kinesisk leksak i tusentals år (jag kommer osökt till att tänka på Dr Strangeloves ord: “There will be much time. And little to do.”) Utanför asken fortsatte Cage och Molina sin kamp under århundradena.

Spola fram till nutid. Cage finner en tonåring som skulle kunna vara Merlins arvtagare. Tonåringen är en supernörd (Jay Baruchel) som ägnar merparten av sin tid åt att pyssla med elektromagnetiska apparater i en jättekällare. Han är också killen som, ryktesvis, drabbades av en panikattack för tio år sedan och kissade på sig inför hela sin skolklass. Episkt, Merlin. Cage inleder nu den mödosamma träning som behövs för att nörden skall kunna deltaga i den förutspådda slutstriden mot Morgana…

Jag misstänker att ens känslor inför The Sorcerer’s Apprentice beror på om man tillhör målgruppen eller ej. Detta är främst en film för barn och yngre tonåringar; ett äventyr på det evigt tilltalande du-trodde-du-var-en-nolla-men-egentligen-är-du-speciell-temat. Precis som Harry Potter och Percy Jackson. Jag skulle ha älskat den när jag var yngre; någonstans i mitt hjärta har jag alltid älskat magi.

Om man kan acceptera att filmen inte är gjord för vuxna märker man snabbt att den är en ganska kompetent skapelse. Även om de första femton minuterna känns smått förvirrade (vi hoppar mellan 700-tal, 2000-tal och 2010… och allt däremellan) så begår manuset inga större tabbar. Disney och Bruckheimer har dessutom, sin vana trogen, inte snålat på budgeten vilket innebär att produktionen ser väldigt bra ut; här finns bland annat en äventyrssekvens i Chinatown som är riktigt vackert filmad. Skådespelarna gör alla sina roller med glimten i ögat; i synnerhet Jay Baruchel och Alfred Molina verkar ha kul med sina karaktärer.

The Sorcerer’s Apprentice är inte stor filmkonst. Det behöver den inte heller vara – den behöver bara vara en två timmar lång distraktion från allt vi vill fly från i den riktiga världen, och som sådan fungerar den strålande.

Följ gärna författarens privata blogg: Björnnästet.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *